Apokalypsens apostlar har stått startklara i en vecka. Regissören till Twilight Zone 2 har ivrigt gjort anteckningar. Intresseklubben har upprättat en ny flaggpost. Tyvärr fick de alla snopet trava in i startbåsen igen och ge sig till tåls ett tag till.

Det skulle ha varit Dagen G (D börjar bli slitet. Eller, hela WASD för den delen). Dagen då jag skulle svalt all stolthet och följt med mannen till gymmet. Det är inte ens något sånt där gym där man kan gömma sig bakom en sanslöst dyr sporttop (vem köper dyra kläder för att svettas i? Allvarligt?) och upprepar mantrat ”If you look good,  you feel good” medan man lite halvhjärtat trippar på ett löpband och anser sig ha gett allt och vara klar för beachen. Vinterbeachen, antar jag. För riktiga män som handlar på K-Rauta och badar isvak. Och vikingabrudar med blekt skäggväxt.

Nej, istället är det regelrätt styrketräning som ska… tja, inte utföras. Snarare så att alla styrkelyftare som gillar att svettas i kollektiv ska bjudas på ett skratt och en anledning att tömma sina reserver av båda menande, roade och medlidande blickar. Medlidandet ska gå till min man.

Anledningen till att föreställningen blivit inställd går under epitetet Episkt Förkylningsvirus. Hela familjen har varit sjuk i två veckor och varje gång vi tror att vi börjar bli friska så vaknar vi morgonen därpå, redo att säga upp prenumerationen på livet.

Jag är dock inte helt säker på huruvida jag ser det som en räddning, saved by the sneeze! eller som någon slags utdragen mental tortyr då jag nu vet att jag måste leva i fruktan för samma ögonblick i en hel vecka till. Som alltid, med saker man gärna slipper, så har de en tendens till att envist boka om sig istället för att försvinna i tomma intet.

Min plan att gå i ide tills någon uppfinner enkel punktförbränning har fungerat hittills! Man kan skicka kameror till Mars, kom igen.