Det är redan den första mars. Jag blev förvånad när datumet lös upp på mobilen när jag kollade klockan imorse. Lika förvånad som jag blir varje år över att februari inte har fler dagar. Någon gång ska jag eventuellt lyckas komma ihåg det.

Stationerad i sängen har jag kikat ut genom sovrumsfönstret för att se om det ligger någon frost på hustaket mittemot. Hobbymetereologen i mig kollar efter frost, antal moln, molnens färg, om grenarna på träden böjer sig en aning i vinden – och alla möjliga andra tecken för att försöka lista ut hur varmt det kan tänkas vara om man skulle få för sig att gå ut på en promenad. Ett annat alternativ hade ju kunnat vara att införskaffa en termometer, men det är väl ingen sport?

Det har faktiskt inte blivit någon barnvagnspromenad ännu. Dels för att det varit kallt och snålblåst, och dels för att det är ett tvåmannajobb att få ner vår monstertruck till vagn för trapporna. Antingen får jag skaffa biceps i storleksklass med Jay Cutlers, eller fortsätta skylla på vädret ett tag till tills alla vårtecken kommer och alla ljusskygga inomhusare kommer in i sin årliga ut-och-gå-fas. Det är den fasen som inträffar strax innan den som innebär att folk slänger av sig kläderna till höger och vänster trots ynka 12 grader på termometern, för här ska det minsann solas.

Får eventuellt singla slant, men det lutar åt biceps.