Inte en känning. Inte en sammandragning.

Jag svarade lite halvt uppgivet på ett facebookinlägg från en vän som frågade om det var något på gång ännu. Tre dagar kvar till mitt beräknade datum, men jag var redan helt övertygad om att det minsann inte kommer att komma någon bebis alls. Det gjorde visserligen min helt klotrunda form tämligen oförklarlig, men den poängen åsido så var jag helt övertygad.

Som de två utslagna svartpensionärer vi är så gick vi och la oss tidigt, som vanligt. Klockan hann bli halv ett på natten när jag plötsligt vaknade. Kissnödig. Typiskt. Kravlade mig upp som den strandade val jag var och kilade ut till badrummet. Aaah, sådär ja. Två steg mot sovrummet senare är den skeptiska minen ett faktum. Har jag förlorat kontrollen över blåsan nu också? Fantastiskt. Som om det inte är krångligt nog att sova redan. Tillbaka till badrummet.

Upprepar proceduren ytterligare två gånger, uppbackat med tunga suckar, innan hjärnan stoppar i kontakten och jag inser att det faktiskt är vattnet som gått.

Går in i sovrummet för att väcka mannen, men hinner bara fram till sängen innan värkarna börjar. Full kraft. Ingen mjukstart här inte. Slår igång den sanslöst dyra appen för att klocka dem och det är bara 2-3 minuter emellan. Ibland är det till och med nere på 1,5. Det stora projektet att få ner mig för trapporna och in i bilen påbörjas och 01.30 når vi Förlossningen. Slår upp bildörren och kräks av smärta. Mina UGGs tackade och tog emot pasta med tomatsås.

När vi kommer in på avdelningen tas vi emot och jag blir undersökt mellan de fortsatt lika täta värkarna. Oräkneliga kräkpåsar går åt och jag kommer på mig själv mellan tårarna med att fundera över hur mycket jag egentligen har ätit. Mannen sitter och trycker och gnuggar mig i ländryggen enligt instruktioner, för att lätta på trycket tillräckligt för att jag ska komma ihåg att andas. 2 centimeter öppen, konstaterar barnmorskan och frågar om jag vill ta ett bad. Ja, varför inte?

Väl nerstoppad i badet är det lättare att komma ihåg att luften ska både in och ut. Det hade inte längre känts som en självklarhet. Jag vet inte om jag låg där i en evighet eller i ett kort ögonblick, för där någonstans slutade tiden att passera som vanligt. Dessutom var det rummet  förmodligen det enda på hela sjukhuset som inte var utrustat med den klassiska vita väggklockan.

Fick nog och blev uppfiskad ur badkaret och visad in i en förlossningssal, hängandes över en gåställning. Kräkpåsarna gjorde åter entré och det hann gå åt ett par stycken innan jag lyckats välta mig upp på sängen. Jag grät av värkarna medan barnmorskan gjorde sig redo för en andra undersökning. Hon hade glömt sitt pokerface och såg väldigt förvånad ut. Konstaterade att jag var fullt öppen redan, här skulle det födas barn minsann. Bebisen fick en elektrod på huvudet och ytterligare en barnmorska kallades in. Där och då insåg jag något till min stora fasa.

Jag: Menar ni att jag inte kan få någon smärtlindring nu?
Barnmorska utan pokerface: Ehm, nej… det hinner vi tyvärr inte med.
Jag: Åh. Gud.

Jag fick skapa ett ytterst nära band med lustgasen, men den hjälpte föga. Mådde dåligt av den. Trots det fortsatte jag så länge jag kunde, vilket tryckskadan på min haka vittnar om.

Klockan 04.50 börjar krystvärkarna. Jag vägrar jobba med dem, håller emot och skakar på huvudet hållandes andan tills mannen inte längre vet om han återigen ska påminna mig om att andas eller bara ta saken i egna händer och blåsa ner luft i lungorna på mig. Jag fortsätter att hålla emot tills det blir en ren omöjlighet. De enda orden jag får fram under värkarna är en lång lång rad av Ajajajajajaj blandat med gråt. Blir vänd på rygg och tillsagd att nu måste jag krysta.

Jag ger efter litegrann och mina ajajajaj byts ut mot rena skrik och ett och annat ljud som kan liknas vid en brunstig älg. Jag frustar gråtandes  fram att jag vill veta hur länge det är kvar. Högst en kvart, blir svaret. Jag lyckades fästa ögonen på klockan, den var fem. En kvart kan jag överleva. Nu ska det bli överstökat! Jag börjar ta i när värkarna kommer och bryr mig inte längre om hur mycket jag låter. Min ömma hals och svaga ekon i huvudet skvallrar om att mina avgrundsvrål måste varit ganska imponerande ur decibelsynpunkt. Jag tog i och krystade för allt vad jag var värd.

Klockan 05.17 kommer han ut, i samma ögonblick som jag byter ut mina skrik mot ett långt och utdraget helveeeete! Det första ord han hörde. All smärta bara försvann sådär magiskt som alla redan berättat att den skulle göra. Jag sträckte på huvudet och såg honom för första gången. Jag såg på min man och suckade lyckligt: Det är en pojke. Jag fick ta emot honom på mitt bröst och kunde efter det inte bry mig mindre om vad som skedde med mina så kallade ladyparts.

Barnmorskan sa att jag spruckit, på ganska kniviga ställen dessutom. Hon skulle sy, men en del kunde hon inte göra något åt utan att riskera att ge mig nervskador. Jag viftade lite med handen och sa något i stil med ”kör på du bara”. Jag tog en kort paus i mitt svävande på moln för att svära över ironin i att bedövningsspray gör fasansfullt ont att applicera, men återgick snart. Det tog lång tid för henne att sy och tråckla och det blev lite trött småprat medan jag låg och strök min lille son över ryggen.

Jag: Det kändes som om jag skulle krossa urinröret.
Barnmorska utan pokerface: Ja. Jo. Det var nära faktiskt…

Barnmorska utan pokerface: Faktum är att han kom ut med handen uppe vid huvudet.
Jag och Stoffe bara kollade på varandra. Vi log i samförstånd och barnmorskan såg ytterst förbryllad ut. Det var nämligen så att vi sagt att om det blir en pojke så ska han heta Thor i andranamn. När han har varit extra livlig har vi refererat till honom som ”vår lilla superhjälte”. Det är väl inte mer än rätt att han kommer ut som Stålmannen då.

Mer förlossningsrelaterat småprat följer under ett par minuter, innan plötsligt…

Barnmorska: Rydell. Det hette ni va?
Stoffe: Ja?
Barnmorska: Vad heter dina föräldrar?
Stoffe: Cecilia och Christer.
Barnmorska: Du har inga släktingar på Vallgatan?
Stoffe: Jo, farmor och farfar bor där.
Barnmorska: Ja! Jag tänkte väl det. Bettan och Kalle. Jag bor i samma hus som de. Fruktansvärt trevliga människor!

Så där låg jag, benen brett isär, med en aspirerande syslöjdslärare jobbandes på att sy ihop mitt underliv efter kaoset lilleman orsakat – nu pratandes om Bettan och Kalle, vilka härliga människor de är och det ena med det tredje. Inte riktigt vad jag väntat mig…

Sammanfattningsvis…

Fredagen den 8:e februari 2013, klockan 05.17 föddes vår lilla Elion. 3200 gram på sina 50 centimeter. Han är utan tvivel det vackraste i livet.

När jag gick i lågstadiet svarade fröken en gång på frågan hur det känns att föda barn med ”som att kissa ut en minibuss”. Jag skriver under på det.