Det har varit väldigt lite bilder här på bloggen på sistone. Oftast sitter jag ju bara på jobbet hela dagarna och använder all min lediga tid hemma till att exempelvis diska eller någon annan likvärdigt fascinerande syssla som jag inte riktigt känner ett behov av att föreviga, så bilderna är ju oftast på mig själv. Det är inte så att jag på något sätt tröttnat på att ta bilder på mig själv, nähädå, jag är precis lika ofta viftandes med mobilen för att hitta lite acceptabelt ljus eller en bra mag-vinkel.

Skillnaden är att jag visst raderar alla bilderna väldigt kort efter att jag tagit dem.

Jag tycker om vad graviditeten gör, finner det oerhört fascinerande hur förvandlingen tar plats och hur min kropp helt enkelt är skapad för att göra detta. Hur häftigt är det inte egentligen? Men. Ett stort men. Jag tycker inte om hur den har gett mig ett klotrunt ansikte och fyra extra hakor, lysande rödlila bristningar över hela kroppen och på ett mindre smickrande sätt framhäver alla celluliter. Jag tycks dock glömma det mellan varje fototillfälle bara för att plötsligt bli påmind när jag ser bilderna. Not cool.

Så här är ännu en bild på en trött katt (om ni inte föredrar disken förstås).