Såhär är det: jag har inget körkort.

Jag känner en stark ångest över detta. Speciellt när jag vet att mina yngre bröder snart kan ta sina. Jag har inte haft något riktigt behov av det faktiskt för Rydell har alltid kört mig överallt då våra vardagsrutiner alltid ser skrämmande likadana ut. Förnyelse förnöjer visst inte.

Gick på de där tragiskt tråkiga teorilektionerna på körskolan och antecknade flitigt (när jag inte satt och viskade med Hanna). Läste på mina anteckningar om och om igen. Började långsamt men noggrant att plöja genom teoriböckerna och tog anteckningar där med. Men när jag hade läst färdigt en sida fick jag gå tillbaka och läsa den igen för ingenting hade fastnat. Ingenting. Jag kunde läsa ett och samma kapitel upp till fem gånger utan att lära mig någonting, hur mycket jag än försökte. Jag gjorde fasprov över internet för att se om jag verkligen inte lärt mig något alls, för så kunde det ju inte vara. Men mycket riktigt så hade jag banne mig inte lärt mig ett skit. Jag förstår inte varför.

Bokade sju lektioner i rad på körskolan och gick på dessa. Kom inte överens med läraren, men det gick iallafall bra med själva körningen. Fast, vad gör det för skillnad om jag inte kommer ihåg teorin?

Jag har gett teori-inlärningen så många försök nu, men inte kunnat lära mig någonting.
Ärligt talat tror jag aldrig att jag kommer kunna ta något körkort.

Jag kommer att vara den där jobbiga mamman som alltid tar bussen med en jättebarnvagn tidigt på morgonen för att jag inte kan köra. Den suckande resenären som sitter bakvänd och alltid blänger cyniskt på människan som råkat sätta sig på platsen jag alltid sitter på. Den pratande kärringen som alltid ska prata lite för länge med busschauffören – inte så att bussen blir sen på riktigt, men tillräckligt länge för att alla ska sucka, skruva på sig och kolla på klockan. Som grädden på moset kommer jag sluta fixa håret och inte ha mina fina skor eftersom att de ändå bara blir sabbade när jag ska gå hela vägen till hållplatsen i det svenska skräpvädret.

FML.