Tre dagar kvar tills Elion fyller 1 år – och han går omkring i vardagsrummet. Ställer sig upp vid bordet, tar sig en beslutsam min, och tultar några steg mot soffan. Han tittar upp på mig och strålar som en sol. Titta vad jag kan, mamma! Sedan tar han sats igen och tar sig bort till byrån intill.

Ett stort steg i livet för mamma, massvis med små steg i följd för lilleman.

Det började med en busig kille som mitt i leken ställde sig upp på golvet, tog två steg som från ingenstans, satte sig ner igen och fortsatte leka med klossarna som om ingenting hänt. Chockad, stolt, rörd, överlycklig och med en hel cocktail av känslor i bröstet satt jag gapandes och gav ifrån mig små underliga läten innan jag började hoppa upp och ner och tjoa till mannen. Såg du vad han gjorde? Såg du!? ”Ja, kvinna, lugna ner dig.”

Två dagar senare kommer han gåendes förbi sin mamma och pappa som står och pratar i vardagsrummet. Tystnad följer. Sedan; Aaaah! Såg du vad han gjorde!? Såg du!? SÅG DU? Herregud. Såg du verkligen!? Såg du då!? ”Ja, det gjorde jag. Glöm inte andas.” Min man, den eviga påminnaren om att andas.

Idag går han mellan möblerna som om han övat i flera veckor. Var skulle han ha övat då? Jag lämnar honom till 99.9% aldrig utom synhåll. När jag gör det, om ens bara för en sekund, tenderar det nämligen att gå såhär:

bathroommenace

En framtida klassiker. På förhand nominerad till studentplakatet.