För en gångs skull är jag riktigt pigg när jag vaknar. Visst, jag har ju varit halvvaken ett tag tack vare en katt som konstant slickar mig i ansiktet och tycker att det är frukostdags, men ändå.

Vi har ett system på morgonen. Rydells larm ringer i köket (ja… ingen vits med att ha det bredvid oss. Stänger av det i sömnen) och han går upp för att stänga av det. Sen kommer han och lägger sig igen och vi bara myser i halvvaket tillstånd en stund. Larm nummer två ringer och då är det dags för honom att gå upp på riktigt och åka till jobbet. Jag ligger kvar i sängen omringad av busiga katter så jag kan omöjligt somna om, ligger därför och drar mig i 20-30 minuter innan jag också går upp och gör mig i ordning. Precis varje dag ser likadan ut. Vilken vanemänniska man är alltså.

Resten av dagen är faktiskt också precis likadan fram till klockan 16.45.

Jag stiger upp, tvättar mig i ansiktet. Matar kisarna och äter sen frukost själv medan de fortfarande är distraherade (vilda…). Sen gör jag mig iordning och kliver utanför dörren. Tar mig till jobbet och sen sitter jag på min lilla stol och gör samma uppgifter varje dag. Det är ett under att man inte blivit galen! Fast samtidigt är det rätt skönt att bara kunna gå upp ur sängen och så vet man att allt fungerar – för jag har provat det så många gånger förr.

När jag slutar, vid 16.45, kommer Rydell och hämtar mig och sen är det full improvisation som gäller! Tummen upp.

Sen finns det ju fler saker man är van vid. Som att vår bil har stenhårda dämpare, att äta äckliga All Brans på morgonen och att lyssna på grannens dunkadunka halva natten. Skulle dock inte förfäras över att de vanorna bröts…