Jag har använt min måndag till att tänka lite extra.

Igår gick en släkting till mig bort i cancer. Det gick fruktansvärt fort från det att hon blev sjuk tills igår. Själv hängde jag inte med alls, förstod ingenting. När mamma och pappa berättade det igår kändes det konstigt. Jag suckade och sa ingenting bättre än "fan".

Där så svårt att veta vad man ska säga.. men lika svårt att veta vad man vill höra.

Idag slog det mig vad som berättades för mig igår. Massvis med känslor som ingen riktigt ville komma fram och ta tag i mig. Det slutade med att tankarna gick på högvarv hela dagen och egentligen precis har börjat stanna av. Jag tänker att om man älskar någon ska man säga det.. illa kvickt. Förut letade jag gärna efter det perfekta tillfället för varje sak jag ville säga, men det tog inte lång tid innan jag insåg att det inte finns något tillfälle som är lika perfekt som när man bara för höra att man är älskad, även om det är mer eller mindre uppskattat just då beroende på omständigheterna.