Idag tvingades jag inse att det var slut…

Ja, schampoot i flaskan alltså. Jag är en sån människa som blankt vägrar erkänna att det är slut, speciellt om det kostar mycket. Hundra kronor flaskan är just ett sånt pris som gör att jag nästintill hoppar på flaskan i duschen för att få ut det där sista lilla. Övervägde för en sekund att skära upp flaskan med rakhyveln, men jag hann inse vilket mentalcase det hade fått mig att se ut som så jag lät bli.

Snål, hade man kunnat kalla mig. Ekonomisk, är ett ord jag föredrar. Sparsam fungerar också. Knäpp är ett fjärde alternativ. Hur som helst, jag måste fortsätta packa (…fortsätta? Vem försöker jag lura? Har inte börjat än)

Undrar vad jag kommer glömma den här gången? Det är alltid något – och något man behöver dessutom. Aldrig i mina dagar har jag varit med om att jag glömt något jag inte har användning för. Murphy’s law, I guess.