Kommer ni ihåg?

image

Känslan av förväntan, skräckblandad förtjusning, när man öppnar förseglingen och ska få se hur många bilder som blev bra, roliga, dåliga, förtäckta med en tumme framför linsen?

Nu är det visserligen inte riktigt så. Jag vet ju exakt vilka bilder jag har framkallat, hur de ser ut och bland dem ligger inte en enda sån där dråplig bild som man skrattar åt och kan bjuda på i många år framöver. Nej, det är bara fina, uppställda och ”spontana” bilder som inte alls är spontana, vi är bara tillsagda att inte titta in i kameran.

Men ändå!

Det är ändå en härlig känsla att öppna de tjocka kuverten och bläddra igenom de glansiga bilderna och det är en utmaning värdig ”Vem kan slå Filip & Fredrik” att inte lämna fingeravtryck på dem. Sen svisch, in i fotoalbum. Ett riktigt. Analogt. Med sidor.

Oavsett hur många gånger man har sett samma bilder på en datorskärm så är det alltid som om man ser dem för första gången när man bläddrar sida för sida i en tjock pärm. Än bättre om pärmen är riktigt fin. Jag beställde en svart läderimitation med guldkanter. Sen att jag fick en chockrosa kartonghistoria med blommor på, det är en annan historia.