Jag är sjuk. Så sjuk att man inte ens kan skoja om det. Gjorde ett tappert (läs: lamt och klyschigt) försök på Facebook imorse, men efter det gick allt bara utför. Ligger nerbäddad just nu och kan inte röra en muskel för då känns det som om huvudet ska sprängas eller så tuppar jag av. Har varit nära tillräckligt många gånger för att inse att min bästa chans till överlevnad är att ligga stilla, snällt och duktigt och bara vänta.

Vänta. Ja, det känns som om jag ligger och väntar på döden ungefär. Att få bjuda liemannen på Gevalia, dricka caipirinha med Döden. Jag önskar att jag överdrev.

En gång i halvtimmen ungefär börjar jag gråta okontrollerat och man skulle kunna tro att jag har en hormonellt problem så stort att det skulle förbluffa NASA, men i själva verket är det bara hopp- och hjälplöshet som hoppat ner i en mixer och skapat en skön liten cocktail. Med lime.

Min fantastiska sambo är på Apoteket och letar desperat efter botemedel, nässpray och förhoppningsvis kloroform. Annars blir det inte mycket sovande för mig inatt.