Kliver in i duschen och hinner knappt reflektera över det kalla vattnet innan jag börjar hetstvätta håret som om jag försöker göra det i ljusets hastighet. Men så går det långsamt upp för mig…

Här inne finns inga magsjuka barn! Inget skrik, gnäll eller kräk att torka. Inget. Inget! Bara jag. Och badankan.

Jag flyttar in här. Permanent. Jag har allt jag behöver. Vattnet är varmt nu. Jag ser absolut ingen anledning till att någonsin behöva kliva ut. Jag lär ju knappast törsta ihjäl. Skulle jag bli hungrig så får väl badankan offra sig. Mmm… gul smak.

Utanför hör jag små händer banka på dörren. Vad gör du, mamma? Kommer du inte ut, mamma? Låst in dig, mamma? Elon fixa, mamma. Hämtar saxen, låsa upp.

Men han når inte saxen. Mohaha!

Skit också. Hårtvätten har gått per automatik och jag kan inte riktigt rättfärdiga mitt filosoferande längre. Kanske bäst att gå ut ändå. Fast i och för sig… man kanske skulle raka benen också? Sånt där kan ju ta ett tag. Höhö.