Om man döljer saker från sociala medier, så finns de inte. De händer inte. Ingen frågar om det, pratar om det eller bekräftar att det faktiskt är just så som det är. Det kan få vara något diffust i bakgrunden som man kan förklara för var och en när och om det skulle behövas. Andra saker delar man med sig av just för att slippa förklara det ansikte mot ansikte med alla man möter. Istället kan man få ta emot halvanonyma gratulationer eller kondoleanser och få det avklarat.

Jag trodde aldrig att jag innan min 24-årsdag skulle vara skild med två små barn. Men det är jag. Faktum är att jag hade velat skriva det med stora bokstäver över såväl Facebook som Instagram, bloggen och alla andra ställen där folk möjligen kan hitta mig. Då hade jag sluppit allas chockade ansiktsuttryck och ”men, ni verkade ju så lyckliga!”, följt av deras inre totala kaos när de försöker fundera ut huruvida de behöver ”välja sida” (NEJ!) eller inte. De tittar på mig, oroat och upprört; letar efter tårar och sprickor i fasaden.

När jag säger att jag mår bra lägger de huvudet på sned och väntar, som för att se om jag skulle ändra mitt svar om jag får den där speciella blicken. Men det finns inget annat svar att ge. Jag mår bra. Det är okej. Faktiskt.

Sedan kommer alla frågor. Alla måste plötsligt veta allt. Även de man inte pratat med på år och dag känner ett behov av att få veta hur mycket underhållet blir på och om mina föräldrar är hjälpsamma. Då har jag hellre redan låtit dem få reda på vad som hänt så de kan få ett tag på sig att koppla på det sociala filtret och komma underfund med vilka frågor som är relevanta att ställa innan man ses.

Så, kära Internet. Sådant är läget. Och jag mår bra. Faktiskt.