En liter té.

Det låter som en ganska bra idé när man har ont i halsen (eller har råkat tappa ner diverse motorsågar och taggtråd i den på något vänster). Jag tyckte att idén var alldeles briljant, tills jag plötsligt kom ihåg (nej, jag vet inte heller hur jag lyckas glömma) att jag har något litet och sprattligt; Kodnamn Bebis, som tycks tro att blåsan är någon slags trampolin. Inte nog med det, den lille bråkstaken tycks vara helt hjärntvättat övertygad att himlen kommer falla ner om man inte trycker mot den konstant.

Då Bebis naturligtvis är rätt så förtjust i sin mamma, eller åtminstone det varma SPA som mamma erbjuder, så anses det att himlen måste hänga kvar där uppe. Bonk. Bonk. Bonk. Bäst att jobba på. Ingen rast och ingen ro.

När jag vaknade imorse var det inte så farligt, halsmässigt. Det var en lätt underton av Bonnie Tyler när jag pratade, och sexig whiskey-stämma kan man ju leva med. Sedan mindes både barn och katter sina ordinarie uppgifter här i livet; att ställa till med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt – guldstjärna för kreativitet. Lagom till lunch har mitt coola country-sound övergått i kraxande, hostande kråka. Förmodligen inte skivkontraktsmaterial. Dock anser lilleman inte detta vara hans problem och kräver den vanliga vaggvisan när det ska sovas middag.

Stämbanden får offra livet, jag måste få en timmes lugn och ro. Vila i frid.

Nu är jag helt och hållet inställd på mute trots allt tédrickande. Och kissnödig. Fruktansvärt kissnödig. Bonk bonk.