Min mamma. Jag känner få människor som blir så bruna som hon. Sådär störande jämnbrun och sommarfräsch som man bara själv kan vara i sina vildaste önskedrömmar.

Jag får aldrig någon färg!, beklagar hon sig framför spegeln medan hon synar sin bikinibränna. Bara det att den brännan har kontraster så skarpa att till och med en blind kunnat se dem. Detta sker oftast när jag står bredvid och inte sportar något annat än en helt annan, och inte nödvändigtvis mörkare, nyans av grisrosa än när jag började jobba på brännan två veckor tidigare.

En relativt positiv sak med gravidhormonerna är att jag för en gångs skull blir brun. Jag kan visserligen inte sola eftersom att jag blir överhettad av att titta ut genom fönstret, men de minuter jag faktiskt kan sitta i solen tar fint och man ser precis vad för tröja eller linne jag haft på mig den dagen… Men jag är nöjd ändå, jag blir ju trots all brun för en gångs skull!

Ryggen har dock förblivit lika vit, så om jag inte hittar något annat jobb snart så kan jag ju bara snurra runt väldigt fort och extraknäcka som signalblinkers.