Det är dags för besiktning idag. Dessvärre inte av bilen utan av mig nu efter förlossningen.

Det känns lite som att rulla in bilen sakta men säkert, väl medveten om att man lagat ljuddämparen med stålull och bensinmätaren med en pingisboll i tanken. Man hoppas att ingen ska märka varken det eller det faktum att man med fjorton vinkeljärn tvingat fast den lössittande växellådan. Måtte den gå igenom!

Mig veterligen har jag inga vinkeljärn fastsatta någonstans och jag har följt de flesta råd och riktlinjer. Men det är väl där skon klämmer. De flesta. Kan de märka sånt? Med största sannolikhet inte. Men ändå känns det som den där dagen i första klass när fröken spände ögonen i klassen och sa att hon hade en speciell frökenblick som gjorde att hon kunde se om barn gjorde cirkeln till bokstaven O på rätt håll eller inte. Skraja till tusen satt vi maniskt och övade på cirklar. Medsols.

25 minuter till domedagen. Kanske ska leta fram lite stålull ändå.