Mänsklig är en grov underdrift när det kommer till att försöka förklara hur jag känner mig i barnens förskolepedagogers närvaro.

De senaste två dagarna har spenderats på deras nya förskola med inskolning på schemat och där går de runt helt glada och avslappnade, de där övermänniskorna.

De är som kärleksfulla superandroider. Så tålmodiga, fina och kluriga.

Inte nog med att de får en hel flock med ungar att lyssna på dem, när jag knappt kan få en av mina att ta på sig skorna, de har superkoll. På allt. De kan namnen på alla barn på avdelningar de inte ens jobbar på själva och frågar dem glatt om de i sommar hälsat på mormor med husvagnen i Österlen. Va? Jag måste tänka efter vid varje måltid om det är Elion eller Noah som inte gillar apelsinjuice och vem som egentligen vill ha ketchup på vad.

De: ”Har storebror Hampus gjort många mål under Bullerbyn Cup? Hejade du på?”

Jag: ”Vems strumpor är det här?”

De: ”Har du badat på Kolmården i sommar? Var lillasyster Jennifer med?”

Jag: ”Storleksjämförelsemetoden säger mig att de är Elions…”

De: ”Har du åkt motorcykel med morfar Bengt i Sala?”

Jag: ”Eller…?”

De: ”Hur var det att flyga till Italien och äta glass i Bologna med mamma och Stefan den 23 maj kl 13:42?”

Jag: ”De är dina nu, Noah. Nu lagar vi middag, det blir pastagratäng. Va? Hade vi det igår? Just det ja.”

De borde tjäna minst dubbelt så mycket som de gör.