Lördagsmorgonen började som alla andra med att jag fortfarande sov. Yngste sonen låg i sin säng när han plötsligt gjorde Ljudet. Det där lilla klökljudet som alla föräldrar skulle uppfatta om man så tappat öronen, sitter på månen eller ligger i koma. 

Det är startskottet för ett race mot tiden. Man vet att om man bara är snabb nog så kan man avvärja en mindre katastrof. Hastigheten på föräldrars rörelser vid det tillfället får spottkobror att se ut som sengångare. 

Mellan att ha befunnit mig i sovande läge tills jag fann mig stående över hans säng är jag osäker på om någon tid hann passera alls. Vad var det för smäll? Sprängde jag ljudvallen? Nej, nej, det var visst bara den där lådan med ”saker som borde stå någon annanstans men som ändå får stå kvar vid fotändan av min säng” som fick sig en spark. 

Skrämde livet ur karln gjorde jag. Någonstans långt bakom mig, i tidszonen jag måste ha hunnit lämna vid det laget, hörde jag chockade svärord. Då överlevde han uppstarten av mina jetmotorer iallafall. 

Finner mig själv vid min lilla minions sängkant, stressat stirrandes på… en skrattande unge. Falskt alarm. Bzzt. Everyone stand down. 

Stressen, kicken, den onda tån. Det är väl morgon nu ändå.