En ganska typisk morgon ringer min klocka 04:45. Håret ska borstas, krigsmålningen ska på.

Mannens klocka ringer 05:20 (det är så jag vet från badrummet om jag är i fas eller inte; vid det här laget borde jag ha minst ett ögonbryn målat. Sannolikhet: 4%). Han går upp för att väcka barnen. I specifik ordning. På specifika sätt. Tvååringen accepterar enbart väckning genom handdockan i form av en uggla. Den ska busa lagom mycket och göra rösten. Den är inte värd mycket här i världen om den inte gör rösten. Då vaknar han helt enkelt inte. Bara smälter ner på golvet i en medvetslös, men fascinerande nog samtidigt arg, hög.

Fyraåringen ska bäras in i badrummet iförd sin stålmannenpyjamas. Där ska han sättas ner så att han kan gå på toaletten medan han ställer mig djupa existentiella frågor för vilka jag inte är redo innan jag fått i mig en kanna kaffe. Eller två. Sen ska vi argumentera om varför man måste tvätta händerna varje gång när han tycker att det räcker med att han gjorde det igår eller en annan dag.

Sedan går han för att klä på sig kläder han fått utlagda på sin matta i formen av en gubbe. Jag går för att bre ostsmörgåsar som ska skäras i noggranna trekanter och läggas i smörgåslådor till eftermiddagens hämtning med buss. Båda barnen kommer ut i omgångar för att kontrollera förloppet.

-”Min ostsmörgås ska ligga i deeeen!” ylar fyraåringen besatt och pekar på den andra av de två helt identiska lådorna.

Mannen slänger sig in i badrummet de sista fem minuterna innan vi  ska påbörja projektet att få ner barnen i overallerna och VARFÖR ÄR FYRAÅRINGEN NAK-

-”Varför är du naken!?”
-”Jag kunde ta av mig själv, mamma.”
-”Ja. Men varför?!”
-”Jag är en T-Rex.”
….

Barnet jagas ner i sina kläder igen.

Overaller läggs fram på golvet tillsammans med halsdukar och mössor. Orden ”kan själv!” ljuder ner till grannen. Tvååringen har talat. Ingen har försökt hindra eller ens assistera honom, men han hinner ändå bli arg över hur vi förmodligen i tanken föreställer oss att försöka hjälpa till i ett annat universum. Vi är hemska.

Skorna är på, svetten dryper. Steg två: förklara för tvååringen att skorna ska på efter overallen. Som fortfarande ligger orörd på golvet. Steg tre: djupandas igenom kaos, muta med förväntningar om vad som ska hända på förskolan idag och be till högre makter att det inträffar. De har minne som elefanter i det facket av hjärnan.

Allt är klart, vi går ut genom dörren och ett nytt lika spännande kapitel börjar. Igen. Nu är det otänkbart för tvååringen att åka vagn. Et cetera.

Om du nu ställer dig frågande till varför vi gör allt det här, med ugglehanddockor, röster, meningen-med-livet-förhör och ostsmörgåstrekanter, så spår jag utan större svårighet att du inte själv har barn i samma ålder. Vi gör det för att mätaren för vår mentala hälsa inte ska slå över på rött. Whatever works. 

Hail coffee.