Tänkvärt. Och fritt översatt efter Jamie Varon.

Jag ligger utsträckt över soffan just nu och jag är lite berusad av det sauvignon blanc jag frikostigt tillsatte till min kropp medan jag lagade mat, och jag lyssnar på Taylor Swifts 1989 på repeat tills mina öron blöder och jag är inte lycklig. Åt helvete med att vara lycklig. Jag är trött på att försöka vara lycklig. Vet ni vad jag vill vara och är just nu? Levande.

Jag är trött på den galna jakten på lycka. Vi driver oss själva till vansinne, blir trasiga och stressade, för något slags rus, en skymt av lite glans, av lycka. Varför? Vem har sagt att vi måste vara lyckliga? Vem har sagt att vi förtjänar det? Vem bryr sig? Vad är meningen med det hela?

Vi är olyckliga för att vi inte är lyckliga. Vi mår eländigt för att vi inte är lyckliga. Vi jagar lycka, vi väljer lycka, vi tänker positiva tankar! Alltid positiva! Alltid lyckliga! Jaga, välja, jaga, välja.

Åt helvete med det.

Är ni inte utmattade? Jo. Svaret är jo; det är ni. Jag vet i alla fall att jag är det. Den outtröttliga, fruktlösa jakten på lycka måste ta slut. Vi glömmer hur man gör när man lever, hur man känner smärta, hur man lider. Vi slätar över. Vi säger att vi mår bra när vi inte mår bra. Vi ljuger för oss själva och för alla andra. Vi förvrider sanningen om vilka vi är och vad vi känner för att vi vill verka lyckliga, vi vill vara lyckliga, vi vill att våra Twitter-, Facebook- och Instagram-följare ska tänka jäklar, de har allt, de är lyckliga. 

Vi är fulla med paranoia och skam och vi låtsas vara människor vi inte är. Vi letar efter det grönare gräset och tänker att andra människor har det bättre än vi och vi ger aldrig oss själva en stund till att bara andas, bara vara i våra liv och framförallt förstå att livet inte är lycka – och att livet är något annat än en förödande och upplyftande samling av ögonblick. Vi kan inte leva fel. Vi kan inte ens leva rätt. Det finns inga grader till vilka man lever. Men, däremot kan du sluta släppa in mänskligheten i det hela, och istället låtsas som om den konstanta, obevekliga jakten på lycka skulle vara Den Stora Meningen. Det är inte ens en del av meningen. Det är en bråkdel av den. Om ens det.

Berg-och-dalbanan, att det går upp och ner, de utvecklande delarna, de läkande delarna, de tråkiga delarna, det är alla delarna faktiskt. Det är en miljon små delar som adderas och bygger upp en livstid. Det är en miljon små känslor som bygger upp ögonblicken som i sin tur bygger upp ditt liv. Sluta upp med att definiera livet genom den lycka du har, eller inte har. Släpp det. Bara släpp det. Låt dig själv bara vara här, precis just nu, i det här ögonblicket. Låt smärtan vara smärta. Låt sorgen vara sorg. Låt glädjen vara glädje. Sluta försöka få det till att allt som inte är lyckligt skulle innebära att det är fel. Du lever! Det är svårt. Det suger! Det är vackert och det är fruktansvärt och det är en miljon saker, som jag sa, alla de miljoner sakerna är vad som gör ditt liv. Låt dem vara en miljon delar. Låt livet vara en miljon genuina ögonblick, inte en perfekt uppstyltad samling av lyckliga ögonblick.

Lycka är en del, en känsla, ett fragment av vad som utgör livet. Men i vår jakt på den ser vi bara bristen på den. Och, i och med vår brist, kastar vi oss bara ner, kritiserar oss själva och vårt sätt att ta oss genom livet. Vi faller ner i ett hål och gör det så mycket svårare för oss själva att bara finnas och leva. Livet är svårt nog som det är, låt oss inte lägga till mer skam, eller den där välbekanta känslan av att vi gör något fel och missar poängen på något sätt, till ekvationen. För det gör vi inte! Vi lever, och det är allt det är. Det är alla ögonblick vi samlar, dessa flyktiga, vackra, passerande – och vad de nu kan vara, ögonblick. Låt oss dyka ner i dem! Kom, så lever vi idag.