Silence is golden. Unless you have a toddler. In that case silence is very, very suspicious.

Ligger raklång (eller rakbred? Samma mått ändå nu för tiden) på soffan och tittar på medan Elion far fram och tillbaka genom vardagsrummet och flyttar saker. Jag tänker att om jag bara ligger stilla och är knäpptyst så pågår leken länge. Men så slår preggoryggen ofelbart till och jag måste rulla runt som en tjock korv med ben. Släpper ut en ofrivillig pust av ansträngningen. Leken stannar genast. Vad sa mamma?

Jag är helt tyst. Låtsas som inget. Men han iakttar mig länge och noggrant. Sedan åker den lilla handen upp. Vink vink. Hejdå mamma! Så fort benen bär honom springer han ut ur rummet. Skit med.

Försöker lyssna efter vad han gör. Känner mig som valfritt djur på spaning. Jodå, de små fötterna traskade hela vägen in på hans rum. Där slog han ut alla klossarna. Bra! Det borde underhålla honom en stu…. Nähä. Nu lagar han mat. Tvära kast. Nåväl, det låter högt och tydligt så jag låter honom… Nänänä, nu hörs något annat. Han verkar trumma på något. Förmodligen med en slev. Det låter inte så ömtåligt. Tror jag.

Ett par minuters lyssnande får ett abrupt slut. Total tystnad. Öronen är vässade till max. Kom igen, kom igen! Låt då. Inte ett knyst.

Det är bara (bara och bara…) till att häva sig upp från den yogapositionen mer känd som Strandade Valen och gå och se efter. Inkrupen och gömd bakom sin stora bollkorg sitter en liten kille med en urkopplad förlängningssladd och en liten röd tallrik på vilken sladden nog var tänkt att serveras. Lunch, någon?