Häromdagen pratade jag med en tjej som är gravid i åttonde månaden. Hon var helt uppriven över att hon fått en bristning på höften. Nu börjar det, tjöt hon förtvivlat. Det här strecket måste jag leva med i resten av mitt liv. Hur ska jag stå ut, det är ju så fult!

Hon fortsatte sjunga på sin klagolåt över detta lilla streck i säkert tio minuter, men jag kan ärligt säga att jag zonade ut och bara nickade lite förstrött då och då med ett någorlunda medlidsamt ansiktsuttryck. När hon verkade vara klar så sa jag lite tröstande att det ju faktiskt kunde varit mycket värre än det där tre centimeter långa strecket som trots allt döljs av trosorna.

Ramaskri.

Hur kunde jag ens säga så? Hur kunde jag inte ha någon förståelse för att det var det hemskaste som hänt henne (åtminstone lät det så)? Hur kunde jag inte se att hennes kropp nu, med detta streck, skulle vara förstörd för alltid? Hur kunde jag uttrycka mig så urbota dumt och säga att det ”kunde varit värre”? Jag var inte så populär efter det, så jag gav upp konversationen rätt fort.

Hon vill inte prata med mig eftersom att hon inte fick det villkorslösa medlidande hon väntat sig. Det är synd. Inte för att jag ser fantastiskt vän-material i henne, utan för att jag vill att hon ska veta att människor inte alltid säger så i ren brist på annat att säga. Ibland är det faktiskt väldigt sant.


Det här är en del av vad jag möts av i spegeln varje dag. I början skydde jag speglar som pesten och om jag råkade se mig själv så hade jag inte långt till tårarna.

Men ärligt talat. När jag fått bukt med mitt mamma-späck så är det inget annat än en ofrivillig tatuering som jag fick på köpet med världens finaste son. Tigerränder som vittnar om hur tuff jag varit som burit fram en liten människa. De är kanske inte så vackra, men jag är stolt över dem.