Ikväll kommer farmor och farfar över på fika eftersom att jag fyller år imorgon och allt, men då har jag redan planer. Så jag spenderade gårdagen med att städa och stålsätta mig. Ja, inför all given kritik för de där klassiska (och mindre klassiska) sakerna som alltid gäller. Vad jag har för gardiner. Hur jag staplar saker i kylskåpet. Att jag har kattlådan på toaletten. Att jag har katter överhuvudtaget. Hur jag klär mig. Hur jag har håret. Hur jag sminkar mig. Hur jag bäddar sängen. Hur ofta jag dammsuger. Vilka blommor jag har i fönstret. Julpyntskvantiteten i lägenheten. Och vidare mot oändligheten. Ni vet mamman i Alla älskar Raymond? Typ så.

Gamlamormor kommer också, och förhoppningsvis mamma och pappa med. Vi ska alla tränga in oss runt vårt lilla bord och sutta på varsin kaka. Jag kommer att vara så trött ikväll! Dagarna känns oändliga när det är så kallt och mörkt ute. Mörkt när man går till jobbet, mörkt när man ska hem. Dessutom har jag lite mer städning som måste göras, vi måste hinna äta, jag ska kasta mig i duschen och så måste jag ta mig till Hemköp och hämta den där väskan vars avhämtning jag skjutit upp sen den 11 december ungefär. Imorgon är sista dagen… and I need it!

Det kom precis in en man som letade efter en Ann-Sofie. En Ann-Sofie? Inget efternamn? Inget företag? Inget telefonnummer? Det jobbar ganska många människor här i byggnaden. Några hundra sådär. Så jag gjorde det enda jag kunde göra; jag letade upp skvallertanternas redovisningsbyrå. Tog inte många minuter innan mysteriet var löst!

Fem minuter kvar, sen ska jag gömma mig bakom min allt för lilla ”LUNCHSTÄNGT!”-skylt. Puh.