Kittonia

Diet. Dag 2 av 14.

Min frukost bestod av en kopp kaffe och en sockerbit. Sadistdiet.

Barnvagnen ligger i bagaget på bilen, som mannen tagit till jobbet. Det gör verkligen ingenting, har jag tänkt medan jag har tittat ut på ett ösregn så kraftigt att det förtjänar ett eget namn. Sven-Bertil? Bob-Edith? Drog för gardinerna för att titta på TV under väderförnekelse. Drar undan gardinerna igen och vad ser jag? Blå himmel och solljus. Typiskt.

Det är många timmar kvar tills bil, vagn och man kommer hem.

Det blir mer TV-tittande för mig och lilleman helt enkelt. Safariprogram, initiate!

Det är tisdag idag. Det innebär att jag inte har mer än sju dagar kvar att njuta av min lilla Bella.

I sommar skulle hon ha fyllt 3 år. Hon har varit min lilla älskling och busfrö sedan hon var 12 veckor gammal. Men under dessa tre år har hon aldrig slutat att kissa på golvet, i hörn och på kuddar eller klädesplagg som lagts eller trillat ner på golvet. Hennes mamma och systrar har visst varit likadana och flera av dem har blivit omplacerade oräkneliga gånger till olika miljöer för att ge dem alla chanser de kunnat få, innan de slutligen ändå har fått avlivas då det verkar vara ett genetiskt mentalt problem, som tusentals kronor i ”behandlingar” och ”säkra botemedel” till trots, inte gått att få bukt med.

Jag är så oerhört ledsen. Så länge har jag stått ut med att hon ”kissar fel” av den enkla anledning att man inte gör sig av med sina barn bara för att de försätter dig i en mindre bekväm situation, och hon är min lilla bebis. Jag har tagit på mig ansvaret för hennes liv, inte avslutar man väl ett liv för att det är lite jobbigt?

Men…

Vad jag än gjort eller provat så har hon inte visat minsta tecken på att sluta och hon kissar framförallt i Elions rum. Efter tre års aktivt försökande och många portioner tålamod måste jag erkänna mig besegrad då jag inte kan utsätta Elion för kattkissade golv.

Det blir inga fler morgnar framför spegeln med en sminkborste i handen och en katt på axeln. Inga fler koppelpromenader. Inga fler supergos-stunder i sängen. Inga fler roade kommentarer av veterinären över hur hon måste vara världens lyckligaste katt som bara spinner och kelar vad de än gör. Ingen mer vit liten mage att förstrött klia på i soffan. Det är så mycket som försvinner.

Dåligt samvete trots vetskapen om att beslutet är rätt: check.

Total hjärtesorg: check check.

Jag har återigen satt mig själv i en mycket jobbig situation. Jag blir stressad, nervös och rent ut sagt ledsen över den förlust man oundvikligen kommer att utsättas för…

… när man skaffar sig en ny mobil.

Alla bilder, videos, kontakter, geniala appar som håller koll på mitt liv åt mig – allting går, men är jobbigt, att överföra. Något jag däremot kommer att förlora och behöva sörja är framförallt mina framsteg i Candy crush saga! Nivå 90, farväl.

Vilka härliga i-landsproblem man kan ådra sig.

Maken beställde sig en Samsung Galaxy S4 i ”black mist”, eller svart som vanliga människor skulle säga, för några veckor sedan. Igår anlände den äntligen och han lånade min mobil. Varför? Jo, han radade upp sin gamla S3:a, min S2:a och Galaxy (1) för att ta en generationsbild med alla fyra samlade. Har vi problem? Ja, jo. Eventuellt.

Jag har sparat pengar för att vi skulle kunna köpa en hund i sommar, men då det inte kommer att bli av så plockade jag idag fram VISA-kortet för att online-shoppa mig en egen S4:a i kulören ”white frost”. För första gången på länge känner jag av lite buyer’s remorse då jag faktiskt hellre lägger varenda öre jag kommer över på Elion istället för mig själv. Får försöka bota det med ett mantra om att jag faktiskt behöver en ny telefon (sanning!) och att det tvunget skulle vara en sådan (halvsanning…). Jag hade absolut inte kunnat vänta lite till (småsanning) och att välja ett billigt alternativ finns inte på kartan (fraktionssanning).

Att vara stadsbo i Karlskrona har inte riktigt samma betongratio till sin innebörd som det hade haft om jag bott någon annanstans.

En promenad i vårsolen får mig nästan att glömma all psykisk terror som det vita hotet (snö) medför varje år. Aah.

Jag är definitivt en projekt-människa. Det måste alltid finnas ett eller flera projekt i mitt liv, oavsett jag arbetar aktivt på dem eller har in i oändligheten som min deadline. Det ska väl erkännas, att jag inte fullföljer så många av mina projekt som jag kanske borde ha gjort för att det ska se bra ut i statistiken – men den statistiken är väl ändå inte till för allmänhetens beskådan.

Jag gjorde världens största projekt av vårt bröllop; med appar, checklistor, pärmar, lådor, komplexa sorteringssystem och superorganiserade bildmappar för inspiration. Tänk om resten av mitt vardagsliv hade varit så prydligt?

Nästa jätteprojekt var förberedelser innan lilleman skulle födas – aldrig förut har Google använts så hårt av en och samma människa. Graviditetens slutskede är in my defense sanslöst tråkigt och man måste hitta något att hålla sig upptagen med för att inte förgås av tristess och ledvärk.

Får allt för ofta underliga idéer som måste förverkligas… kan man säga att jag får griller i huvudet?

Griller i (eller på) huvudet.

Mitt senaste projekt är helt nyligen påkommet och innebär att jag, som knappt kan sätta på en tom ugn utan att bränna något, ska baka mig hela vägen igenom Sju sorters kakor. Det är nästan 300 recept. Den deadlinen tror jag får bli en av de som sträcker sig ut över horisonten. Har till och med skapat en helt ny kategori för att kunna följa mina egna framsteg (eller för att använda som bevisning för att för all framtid slippa vara med och laga mat eller bli ombedd att bidra med bakverk). Oavsett det blir fantastiskt, imponerande och ger upphov till ooh och aah – eller kraftigt ökar förbrukningen av kompostpåsar i det här hushållet, så ska det dokumenteras!